Hur traumatiska minnen fungerar

Efter en traumatisk händelse kan minnen dyka upp ofrivilligt och ibland kännas så närvarande att personen för ett ögonblick upplever det som om händelsen sker igen. Här kommer jag att beskriva hur traumatiska minnen kan fungera och varför skillnaden mellan att minnas något från då och att återuppleva det i nuet är viktig för återhämtningen.

Det är viktigt att minnas det som varit farligt

Om vi har varit med om något farligt är det rimligt att minnessystemet prioriterar information som kan hjälpa oss att känna igen liknande situationer i framtiden.

En person som varit med om en allvarlig bilolycka kan exempelvis minnas bilen som närmade sig, ljudet av bromsar eller ögonblicket strax före kollisionen mycket tydligt.

Att ett traumatiskt minne är starkt betyder därför inte i sig att något har gått fel. Händelsen var viktig att komma ihåg.

Svårigheten uppstår när delar av minnet fortsätter att tränga sig in i nuet på ett sätt som väcker samma alarm som under den ursprungliga händelsen.

Minnen kan komma tillbaka på olika sätt

När vi tänker tillbaka på något som hänt finns det vanligtvis en tydlig skillnad mellan då och nu.

”Jag kommer ihåg när det där hände.”

Vi är här nu och minns något som hände tidigare.

Traumatiska minnen kan fungera på samma sätt. Men de kan också komma tillbaka mer ofrivilligt och närvarande.

Ett sätt att skilja mellan olika former är:

Avsiktligt minne
Patienten väljer att tänka tillbaka på det som hände.

Påträngande minne
En bild, ett ljud, en kroppslig känsla eller någon annan del av händelsen dyker upp utan att patienten försökt ta fram den.

Återupplevande
Minnet blir så närvarande att kroppen och uppmärksamheten tillfälligt reagerar som om händelsen sker igen. Ett tydligt sådant återupplevande brukar beskrivas som en flashback.

Gränserna är inte alltid skarpa. Men distinktionen hjälper oss att förstå vad patienten menar när hen säger att minnet ”kommer tillbaka”.

[Visuellt: Tre nivåer bredvid varandra. Avsiktligt minne: ”Jag tänker tillbaka”. Påträngande minne: ”Det dyker upp”. Återupplevande: ”Det känns som om det händer igen”.]

Minnet kan komma tillbaka i delar

Ett traumaminne behöver inte dyka upp som en berättelse från början till slut.

Det kan vara:

• en bild
• ett ansiktsuttryck
• ett skrik
• en lukt
• några ord
• en kroppslig känsla
• ett kort ögonblick ur händelsen.

Personen som varit med om en trafikolycka kanske inte plötsligt minns hela olyckan. Istället ser hen för ett ögonblick bilen som kommer från sidan eller hör ljudet av kollisionen.

Sådana minnesupplevelser kan vara starkt sinnliga. Det bidrar till att de ibland känns mycket närvarande.

Det betyder däremot inte att alla traumatiska minnen är osammanhängande eller fragmenterade. Många patienter kan beskriva det som hände både tydligt och kronologiskt.

Det viktiga är hur minnet fungerar för just den patient vi möter.

Något i nuet kan väcka det som hände då

Påträngande traumaminnen uppstår inte alltid helt slumpmässigt.

Något i nuet kan likna en del av den tidigare händelsen.

Det kan vara en tydlig påminnelse, som att passera platsen där en olycka inträffade.

Men det kan också vara något mycket mindre uppenbart:

• en lukt
• ett ljus
• ett ljud
• ett ansiktsuttryck
• en rörelse
• en kroppslig sensation.

Tänk på en patient som plötsligt får en stark minnesbild och kraftigt alarm i ett parkeringsgarage. Först förstår varken patienten eller behandlaren varför. När de undersöker situationen närmare visar det sig att ljuset och lukten i garaget påminner om platsen där den traumatiska händelsen inträffade.

När patienter berättar att reaktionen kommer ”från ingenstans” tycker jag därför ofta att det hjälper att fråga:

Vad hände precis innan?

Vi hittar inte alltid en tydlig påminnelse. Men ibland gör vi det.

[Visuellt: Något i nuet → liknar något från då → minnet aktiveras → reaktion här och nu.]

Ett minne kan kännas som något som händer

Här finns en viktig skillnad mellan att minnas och att återuppleva.

Ett autobiografiskt minne brukar bära med sig en tidsmarkör:

Det här hände då.

Vid ett starkt traumatiskt återupplevande kan upplevelsen istället ligga närmare:

Det händer nu.

Patienten behöver inte medvetet tro att händelsen faktiskt pågår. Skillnaden kan märkas i kroppen, uppmärksamheten och handlingsberedskapen.

En person som blivit misshandlad hör exempelvis en dörr slå igen. Plötsligt dyker en bild av gärningspersonen upp. Kroppen spänns, hjärtat rusar och personen söker efter en flyktväg.

Patienten befinner sig hemma flera år senare.

Men något från då har blivit så närvarande att kroppen reagerar på det i nuet.

Det är därför sammanhanget är viktigt. När ett minne tydligare kan upplevas tillsammans med information om var och när personen befinner sig blir det också lättare att skilja mellan händelsen och minnet av händelsen.

[Textruta: Då och nu
Ett traumaminne kan innehålla korrekt information om något som faktiskt hände. Problemet är inte nödvändigtvis innehållet i minnet, utan att det ibland blir så närvarande att det som hände då påverkar upplevelsen av det som händer nu.]

Minnet behöver inte vara en perfekt berättelse

Traumatiska minnen har ibland beskrivits som särskilt fragmenterade och dåligt organiserade.

Vissa patienter upplever verkligen sina minnen så. De kan ha starka bilder av vissa ögonblick men svårt att få ordning på tidsföljden eller uppleva luckor i minnet.

Men det gäller inte alla, och vi behöver inte göra en fragmenterad berättelse till ett krav för att förstå traumarelaterade problem.

Det viktiga är heller inte att patienten ska kunna återge varje detalj i exakt ordning.

Mer användbara frågor är:

• Vad i minnet fortsätter att kännas särskilt närvarande?
• Vilka delar väcker starkt alarm?
• Vad hör till det som hände då?
• Vad händer faktiskt nu?
• Hur påverkar minnet patientens liv idag?

Målet är inte en perfekt berättelse. Målet är att förstå hur minnet fungerar i patientens liv.

Att försöka få bort minnet

Påträngande minnen kan vara mycket obehagliga. Det är därför begripligt att patienten försöker hålla dem borta.

Men om en stor del av vardagen går åt till att undvika påminnelser, kontrollera om minnet är på väg tillbaka eller snabbt trycka undan det när det dyker upp kan minnet paradoxalt nog fortsätta få stor betydelse.

Det är svårt att göra ett minne mindre dominerande genom att ägna livet åt att se till att det aldrig kommer tillbaka.

Det betyder inte att patienten ska tänka på traumat hela tiden. Det betyder att kampen mot minnet ibland behöver bli en del av det vi försöker förstå.

Hur sådana strategier påverkar återhämtningen utvecklas mer i Skyddsstrategier efter svåra och traumatiska händelser.

Minnet behöver inte försvinna för att förändras

När en patient besväras av påträngande minnen är en mycket begriplig önskan:

”Jag vill bara få bort det här ur huvudet.”

Men återhämtning behöver inte innebära att minnet försvinner.

Det som hänt är fortfarande en del av patientens historia. Patienten kan fortfarande minnas att det var farligt, fruktansvärt eller djupt smärtsamt.

Det som kan förändras är hur minnet fungerar nu.

Ett minne kan bli mindre påträngande.

Påminnelser kan väcka mindre alarm.

Patienten kan lättare orientera sig i nuet när minnet kommer.

Och det som tidigare kändes som om det hände igen kan tydligare upplevas som:

något som hände då och som jag minns nu.

[Visuellt: Händelsen då → minnet aktiveras nu → ”det känns som om det händer igen” → tydligare orientering i tid och sammanhang → ”det hände då, jag minns det nu”.]

Fem frågor som hjälper oss att förstå minnet

När jag försöker förstå traumatiska minnen tycker jag att fem frågor ofta räcker långt:

1. Hur kommer minnet tillbaka?
   Är det ett avsiktligt minne, en påträngande bild, en mardröm eller ett tydligare återupplevande?
2. Vad brukar väcka det?
   Finns yttre eller inre påminnelser?
3. Vad händer när minnet kommer?
   Vad händer med känslor, kropp, uppmärksamhet och beteende?
4. Vad gör patienten med minnet?
   Försöker hen trycka undan det, undvika påminnelser, kontrollera det eller på andra sätt hantera reaktionen?
5. Känns minnet som något som hände då eller som något som händer nu?

Frågorna ger inget automatiskt svar på vilken behandling patienten behöver. De hjälper oss att förstå hur minnet fungerar och vad som kan behöva förändras.

[Visuellt: Påminnelse → Hur kommer minnet tillbaka? → Vad händer i patienten? → Hur hanteras det? → Då eller nu?]

Från återupplevande till minne

Ett traumaminne behöver inte raderas för att förlora sitt grepp om vardagen.

Patienten kan fortfarande minnas bilden, ljudet, rädslan och det som faktiskt hände. Men minnet behöver inte fortsätta dra in patienten i samma alarm varje gång det aktiveras.

En viktig del av återhämtningen är därför att det som hände får en tydligare plats i det förflutna.

Patienten kan både minnas och vara kvar i nuet:

Det här hände då. Jag minns det nu.