Att lösa ett problem steg för steg

När ett problem känns stort och överväldigande kan det vara svårt att veta var man ska börja. En strukturerad problemlösning hjälper patienten att avgränsa problemet, se vad som går att påverka och välja ett konkret nästa steg. I den här artikeln går vi igenom hur problemlösning kan genomföras steg för steg och anpassas efter patientens situation.

En patient säger:

”Jag måste få ordning på jobbet, men jag vet inte hur.”

Det är lätt att börja ge råd. Vi kanske föreslår att patienten ska göra en lista, prata med chefen eller prioritera bättre. Ibland kan råden vara användbara, men ofta behöver vi först hjälpa patienten att förstå vad problemet faktiskt består av.

När vi undersöker situationen visar det sig kanske att patienten har tre försenade arbetsuppgifter och inte vet vilken som ska prioriteras. Nu har vi ett problem som går att börja arbeta med.

[Visuellt: Beskriv problemet → bestäm vad som behöver bli annorlunda → hitta det påverkbara → jämför alternativ → välj och planera → pröva → följ upp.]

[Textruta]

Vi behöver inte lösa allt på en gång. Vi behöver hitta ett rimligt nästa steg.

När passar stegvis problemlösning?

Stegvis problemlösning passar när patienten står inför ett konkret problem där handling kan förändra situationen, men har svårt att se vad som kan göras. Det kan handla om arbete, ekonomi, myndighetskontakter, relationer, beslut eller praktiska uppgifter som blivit liggande.

Metoden passar däremot sämre när patienten redan vet vad som behöver göras men undviker att göra det. Då kan vi först behöva förstå undvikandet eller andra hinder. Den löser inte heller sådant som inte går att förändra, exempelvis en förlust som redan har inträffat.

Problemlösning är alltså inte rätt svar på varje form av lidande. Den hjälper när det finns något konkret att påverka.

Skapa en gemensam förståelse

Innan vi börjar kan vi kort förklara varför vi föreslår arbetssättet:

”Det låter som att problemet har blivit så stort att det är svårt att se var du ska börja. Skulle vi kunna sakta ner och först försöka beskriva det mer konkret? Sedan kan vi se vilka möjliga vägar som finns.”

Vi försöker inte lära patienten en avancerad beslutsmodell. Vi hjälper hen att gå från en diffus känsla av kaos till ett tydligare problem och en möjlig handling.

Problemlösningen fyller samtidigt en bredare funktion. Patienten tränar inte bara på att hantera det aktuella problemet, utan också på att avgränsa, välja och agera när något känns överväldigande. Därför behöver patienten behålla en aktiv roll genom hela arbetet.

[Textruta]

Problemlösning ska inte bara förändra situationen. Den ska också stärka patientens förmåga att gå från fastkörning till handling.

Beskriv problemet konkret

Det första steget är att avgränsa vad som faktiskt behöver lösas. Diffusa formuleringar som ”allt på jobbet är katastrof”, ”ekonomin är förstörd” eller ”min relation fungerar inte” är svåra att arbeta med.

Vi försöker därför komma närmare det som faktiskt händer.

”Allt på jobbet är katastrof” kan bli:

”Jag har tre försenade arbetsuppgifter och vet inte vilken jag ska börja med.”

”Ekonomin är förstörd” kan bli:

”Jag har fyra oöppnade brev och vet inte vilka räkningar som är obetalda.”

Tre frågor räcker ofta långt:

• Vad är problemet just nu?
• Vad behöver bli annorlunda?
• Finns flera problem som behöver skiljas åt?

[Textruta]

Ett problem blir lättare att lösa när det går att beskriva konkret.

Skilj ett problem från flera

Det som först verkar vara ett problem består ibland av flera delar. Patienten kanske säger att hen inte klarar arbetet, men när vi tittar närmare ser vi för många arbetsuppgifter, otydliga prioriteringar, koncentrationssvårigheter och rädsla för att be om hjälp.

Vi behöver inte arbeta med alla delar samtidigt. Välj ett problem som är tillräckligt viktigt och tillräckligt avgränsat för att kunna bli ett första fokus.

Bestäm vad som behöver bli annorlunda

När problemet blivit tydligare behöver vi skapa en riktning för arbetet.

Frågan är:

Vad skulle behöva bli annorlunda för att problemet skulle vara lite mindre?

Svaret behöver ligga så nära patientens egen möjlighet att påverka som möjligt.

Inte:

”Min chef ska sluta vara missnöjd.”

utan:

”Jag behöver få veta vilken av arbetsuppgifterna jag ska prioritera.”

Inte:

”Min partner ska förstå mig.”

utan:

”Jag vill kunna beskriva vad jag behöver och fråga hur min partner ser på situationen.”

Vi behöver inte formulera ett perfekt eller slutgiltigt mål. Det räcker att skapa en tydlig riktning för nästa steg.

Hitta den del som går att påverka

Nu tittar vi på vad patienten faktiskt kan påverka.

Patienten kan kanske inte styra vad någon annan känner, hur en myndighet kommer att fatta beslut eller att en förlust har inträffat. Däremot kan patienten ofta påverka vilken information hen tar reda på, vem hen kontaktar, vad hen säger och vilket första steg hen tar.

[Visuellt: Två fält: Det här går att påverka / Det här går inte att styra.]

Det påverkbara är inte alltid något patienten ska göra ensam. Ibland är det mest rimliga steget att be om stöd, lyfta ett arbetsmiljöproblem, kontakta en myndighet eller hjälpa patienten vidare till någon som har mandat och resurser att påverka situationen.

Frågan är alltså inte bara:

Vad kan patienten själv göra?

utan:

Vilket nästa steg kan föra situationen i en mer hjälpsam riktning, och vem behöver vara delaktig?

Ta fram och jämför möjliga vägar

När problemet och riktningen är tydliga tar vi fram några möjliga sätt att gå vidare.

Här hjälper det ofta att skilja mellan två faser:

1. Kom på möjliga alternativ.
2. Värdera dem efteråt.

Om varje förslag omedelbart möts av ”det kommer inte fungera” blir det svårt att upptäcka nya möjligheter. Vi kan därför säga:

”Vi behöver inte bestämma oss ännu. Låt oss först se vilka olika sätt det skulle gå att hantera situationen på.”

Fråga exempelvis:

• Vad skulle du kunna göra?
• Finns ett mindre första steg?
• Vem skulle kunna hjälpa?

Målet är inte att skapa en lång lista. Två eller tre realistiska alternativ räcker ofta.

Exempel

Problemet är:

”Jag har tre arbetsuppgifter som är försenade och vet inte vilken jag ska börja med.”

Möjliga vägar kan vara att:

• fråga chefen vilken uppgift som är viktigast
• be en kollega om hjälp att bedöma ordningen
• göra en kort översikt över uppgifterna och deras tidsåtgång.

När alternativen finns jämför vi dem. Vi kan undersöka hur genomförbara de är, vilka fördelar de har och vilka svårigheter de kan medföra.

Alternativ

Möjliga fördelar

Möjliga svårigheter

Fråga chefen

Ger tydlig prioritering

Känns obehagligt

Fråga en kollega

Ger stöd och perspektiv

Kollegan kanske inte vet

Göra egen översikt

Kan göras direkt

Ger inte säkert rätt prioritering

Tabellen ger inget automatiskt svar. Den hjälper patienten att se alternativen mer konkret.

Välj och planera nästa steg

När alternativen har jämförts väljer patienten vad hen vill pröva. Det behöver inte vara en fullständig lösning, utan ett steg som för situationen framåt.

Patienten kanske väljer:

”Jag ska mejla chefen och be om hjälp att prioritera.”

Sedan gör vi planen konkret:

• Vad ska göras?
• När ska det ske?
• Vad behöver förberedas?
• Vad kan sannolikt stå i vägen?

Inte:

”Jag ska kontakta chefen.”

utan:

”I morgon klockan nio skickar jag ett kort mejl där jag ber om hjälp att prioritera de tre uppgifterna.”

[Textruta]

Välj nästa steg som för situationen framåt, inte en perfekt lösning på hela problemet.

Planera för det mest sannolika hindret

Vi behöver inte förutse allt som kan hända, men det hjälper att tänka igenom det mest sannolika hindret.

Patienten kanske säger:

”Jag kommer nog skriva om mejlet tio gånger och sedan inte skicka det.”

Då kan planen bli:

”Jag skriver ett kort utkast, läser igenom det en gång och skickar det före halv tio.”

Planeringen ska göra steget möjligt att pröva. Den behöver inte göra det helt riskfritt eller perfekt.

Pröva nästa steg

Patienten prövar det planerade steget mellan samtalen. Men ibland kan det vara mer hjälpsamt att börja direkt under besöket, särskilt när steget är litet men har varit svårt att komma till.

Det kan handla om att:

• öppna ett brev
• formulera ett kort mejl
• söka fram ett telefonnummer
• göra en första lista
• boka en tid.

[Textruta]

När steget är litet men svårt att komma till kan det ibland vara mer hjälpsamt att börja under besöket än att planera ännu en hemuppgift.

Patienten ska så långt som möjligt vara den som utför handlingen. Behandlaren kan ge struktur och stöd utan att ta över.

Följ upp vad som hände

Vid nästa kontakt följer vi både genomförandet och vad det ledde till.

Fråga:

• Vad hände?
• Förändrades problemet?
• Vad blir nästa steg?

[Visuellt: Plan → handling → resultat → lärande → nästa steg.]

Om patienten skickade mejlet kanske chefen svarade med en tydlig prioritering. Då kan nästa steg vara att planera den första arbetsuppgiften.

Om chefen inte svarade har ett nytt problem blivit synligt. Då kan patienten behöva ringa eller be om ett möte.

Problemlösning är därför en cirkulär process. Varje handling ger ny information som kan förändra vår förståelse av problemet och det fortsatta arbetet.

När planen inte fungerar

En plan som inte blev genomförd eller inte gav det resultat vi väntade oss är inte bara ett misslyckande. Den berättar något om problemet, planen eller hindren.

Vi kan fråga:

”Vad hände när du skulle göra det?”

Kanske var problemet fortfarande för stort, planen för otydlig eller tidpunkten dålig. Ett praktiskt hinder kan ha uppstått, eller så kan undvikandet ha varit starkare än vi först förstod.

Då går vi tillbaka och justerar. Vi kanske behöver avgränsa problemet på nytt, välja ett mindre steg, skapa andra alternativ eller byta behandlingsfokus.

[Textruta]

När planen inte fungerar behöver vi förstå skillnaden mellan det vi trodde skulle hända och det som faktiskt hände.

Ett sammanhängande exempel

En patient säger:

”Min ekonomi är helt förstörd.”

När vi avgränsar problemet visar det sig att patienten har fyra oöppnade brev och inte vet vad de innehåller.

Problemet blir:

”Jag vet inte vilka räkningar som är obetalda.”

Det som behöver bli annorlunda är att patienten får en första överblick över breven. Patienten kan inte förändra att de har kommit, men kan ta reda på vad de innehåller.

Möjliga vägar är att öppna breven själv, göra det tillsammans med sin partner eller ta med dem till nästa besök. Patienten väljer att öppna dem tillsammans med partnern på onsdag kväll.

Planen är att lägga breven på köksbordet före middagen och öppna ett brev i taget klockan 19. Patienten tänker skriva en kort rad om vad varje brev gäller.

På onsdagen öppnar patienten tre brev, men lämnar det fjärde eftersom ångesten blir för stark. Partnern behöver dessutom gå tidigare än planerat.

Vid uppföljningen ser vi därför både vad som fungerade och vad som stod i vägen. Två brev är påminnelser och ett är information. Det fjärde behöver fortfarande öppnas.

Vi justerar planen. Patienten väljer att ta med det sista brevet till nästa besök och öppna det där.

När brevet öppnas visar det sig handla om en skuld som behöver hanteras. Problemet är nu inte längre:

”Min ekonomi är helt förstörd.”

Det är:

”Jag behöver kontakta ett företag om en avbetalningsplan.”

En ny problemlösningsomgång kan börja.

Vanliga svårigheter

Problemet är för stort eller diffust

Om problemet fortfarande heter ”hela ekonomin”, ”hela relationen” eller ”allt på jobbet” behöver det sannolikt avgränsas mer.

Patienten ser inga alternativ

Hjälp med frågor och möjliga exempel, men undvik att omedelbart bestämma lösningen åt patienten. Ibland behövs mer information innan alternativen blir synliga.

Patienten vet vad som ska göras men gör det inte

Då kan problemet handla mer om undvikande, rädsla, låg energi eller praktiska hinder än om bristande problemlösning.

Behandlaren tar över

Stanna upp om du märker att du själv formulerar problemet, skapar alternativen, väljer lösningen och planerar genomförandet. Det kan vara effektivt för stunden men minska patientens aktiva roll.

[Textruta]

Hjälp patienten att lösa problemet – ta inte över problemet.

Anpassa arbetssättet

Problemlösningen kan användas mycket kort eller mer utförligt. Vid ett kort besök kan fyra frågor räcka:

1. Vad är problemet?
2. Vad går att påverka?
3. Vilka möjliga vägar finns?
4. Vad är nästa steg?

När problemet är mer komplicerat kan varje del behöva mer tid och kompletteras med ett arbetsblad.

Patienter med uttalad depression, koncentrationssvårigheter eller låg energi kan behöva ett problem i taget, färre alternativ, kortare planer och mer skriftligt stöd. Ibland behöver det första steget genomföras under besöket.

Flexibiliteten ligger i hur mycket struktur patienten behöver, inte i att hoppa över den gemensamma förståelsen.

Sammanfattning

Stegvis problemlösning hjälper patienten att gå från ett diffust och överväldigande problem till ett konkret nästa steg.

Vi börjar med att beskriva problemet och bestämma vad som behöver bli annorlunda. Sedan hittar vi den del som går att påverka, tar fram några möjliga vägar och väljer något att pröva. Efteråt följer vi vad som hände och justerar arbetet utifrån den nya informationen.

Stegen är ett stöd, inte ett facit. Målet är både att förändra den aktuella situationen och att stärka patientens förmåga att gå från fastkörning till handling.

Beskriv problemet. Hitta möjliga vägar. Välj nästa steg. Pröva och lär.

Läs vidare

• Problemlösning
• Arbetsblad: Problemlösning
• Att förstå och förändra undvikande
• Att arbeta med grubblande
• Beteendeaktivering vid depression