Hur stress och traumatiska upplevelser påverkar oss
Många patienter undrar varför kroppen fortsätter att reagera långt efter att en svår eller belastande livshändelse är över. I den här artikeln beskriver jag hur jag brukar förklara alarmsystemets sätt att lära sig och varför den förståelsen ofta blir en viktig utgångspunkt för både återhämtning och behandling.
Hur alarmsystemet lär sig
Varför har vi ett alarmsystem?
När jag träffar patienter som varit med om svåra livshändelser brukar jag ofta börja med en enkel fråga: Vad försöker kroppen egentligen göra? Många tror att de starka reaktionerna betyder att något har blivit fel eller att de håller på att tappa kontrollen. Jag brukar förklara att kroppen egentligen gör precis tvärtom. Den försöker skydda personen.
Människans alarmsystem har utvecklats under hundratusentals år för att hjälpa oss att överleva. När vi uppfattar ett hot aktiveras kroppen automatiskt. Hjärtat börjar slå snabbare, andningen förändras, musklerna spänns och uppmärksamheten riktas mot det som kan vara farligt. Kroppen förbereder sig för att fly, försvara sig eller bli helt stilla.
Det här är ingen sjukdom. Det är ett avancerat skyddssystem som hjälpt människor att överleva genom hela vår utvecklingshistoria. Om vi inte reagerade när vi utsattes för fara skulle vi ha betydligt svårare att överleva.
Hur lär sig alarmsystemet?
En av alarmsystemets viktigaste uppgifter är att lära sig av erfarenheter. Om vi varit med om något farligt försöker hjärnan komma ihåg det som kan hjälpa oss att upptäcka liknande situationer nästa gång. Det är en mycket klok strategi.
Om du en gång blivit biten av en hund är det rimligt att du blir lite mer uppmärksam nästa gång en hund springer mot dig. Om du varit nära att köra av vägen i en snöstorm är det naturligt att du blir mer försiktig nästa gång väglaget är dåligt.
Alarmsystemet försöker hela tiden minska risken för att vi ska råka ut för samma sak igen.
När blir inlärningen ett problem?
Det är lätt att tänka att starka stressreaktioner betyder att något blivit fel. Jag brukar se det på ett annat sätt.
Problemet är inte att alarmsystemet lär sig. Problemet uppstår när det lär sig lite för bra.
När vi varit med om något mycket skrämmande försöker alarmsystemet komma ihåg allt som fanns runt omkring händelsen. Det kan vara platsen där det hände, ljudet som hördes, en lukt, en viss tid på året eller en kroppslig känsla som personen hade just då.
Det gör att sådant som egentligen är ofarligt också kan börja fungera som varningssignaler. När något av detta dyker upp aktiveras alarmsystemet igen, trots att den ursprungliga faran sedan länge är över.
Varför reagerar kroppen på påminnelser?
Det är därför patienter ibland reagerar på situationer som utifrån sett verkar helt ofarliga.
En patient som varit med om en trafikolycka kan känna hur pulsen stiger när hen hör ljudet av bromsar. En annan blir starkt stressad när hen passerar platsen där ett överfall skedde. Någon som mist en närstående kan börja gråta när en viss sång spelas.
Det som väcker reaktionen är inte den ursprungliga händelsen, utan en påminnelse om den. För alarmsystemet kan det ibland vara svårt att skilja mellan de två.
Vad menar vi med ”då och nu”?
En viktig del av återhämtningen handlar om att gradvis kunna skilja mellan det som hände då och det som händer nu.
När patienten hör ljudet av bromsar, känner doften av sjukhus eller passerar en viss plats reagerar kroppen ofta som om faran fortfarande vore närvarande. Reaktionen är verklig. Hjärtklappningen är verklig. Rädslan är verklig. Men den ursprungliga faran finns inte längre där.
Jag brukar ibland beskriva det som att alarmsystemet har svårt att skilja mellan minnet av faran och faran själv.
För många patienter blir den här förståelsen en viktig vändpunkt. Kroppens reaktioner behöver inte längre tolkas som ett tecken på att något är fel eller att personen håller på att förlora kontrollen. I stället blir de begripliga. Det är ett alarmsystem som fortfarande försöker skydda personen utifrån det som en gång hände.
Hur alarmsystemet lär om
Kan alarmsystemet lära om?
Den goda nyheten är att alarmsystemet också kan lära om. Det handlar inte om att glömma det som hänt, utan om att successivt samla nya erfarenheter.
Varje gång patienten får möjlighet att stanna kvar i en situation utan att den förväntade faran inträffar får alarmsystemet ny information. Steg för steg börjar det upptäcka att situationen idag inte är densamma som den en gång var.
Det gamla minnet finns kvar, men kompletteras med nya erfarenheter. Efter hand blir det lättare att skilja mellan det som hände då och det som händer nu. Det är en viktig del av återhämtningen.
Vad betyder det här i praktiken?
Den här förståelsen påverkar hur jag brukar tänka kring behandling.
Om alarmsystemet har lärt sig att reagera på ett sätt som inte längre hjälper patienten behöver behandlingen skapa möjligheter till ny inlärning. Det kan handla om att gradvis närma sig sådant som undvikits, minska säkerhetsbeteenden eller upptäcka att kroppens stressreaktioner inte är farliga i sig.
Målet är inte att ta bort minnet av det som hänt. Målet är att hjälpa alarmsystemet att upptäcka att livet ser annorlunda ut idag än det gjorde då.
Sammanfattning
Alarmsystemet är utvecklat för att skydda oss. När vi varit med om något svårt försöker det lära sig allt som kan minska risken för att samma sak händer igen. Oftast är det hjälpsamt. Ibland blir inlärningen så bred att kroppen börjar reagera även på sådant som egentligen är tryggt.
För många patienter blir det en lättnad att förstå att reaktionerna inte betyder att något är fel. De är uttryck för ett alarmsystem som fortfarande försöker skydda personen.
En viktig del av återhämtningen handlar därför om att hjälpa alarmsystemet att steg för steg upptäcka skillnaden mellan det som hände då och det som händer nu. När alarmsystemet får nya erfarenheter kan reaktionerna gradvis minska och livsutrymmet bli större.
Läs vidare
- Skyddsstrategier och undvikande
- Naturlig återhämtning efter svåra livshändelser
- PTSD
- Exponering och nyinlärning
- Livsutrymmet krymper