Min vision är att, utifrån det aktuella forskningsläget, bidra till det bästa möjliga omhändertagandet av personer med psykisk ohälsa i primärvården.
Jag är fullt medveten om att det är ett stort mål, och jag inser att jag inte kan nå dit på egen hand. Det är därför jag har skrivit den här manualen.
En manual av och för kliniker
JJag skrev den första versionen av manualen för mer än tio år sedan. Sedan dess har jag, tillsammans med många andra kliniker i primärvården, samlat på mig mängder av erfarenheter av vad som fungerar i vardagen och vad som inte fungerar lika bra.
Under tiden har vi lärt oss mycket. Vårdmiljön har förändrats, patientflödena har ändrats och sättet vi arbetar på har utvecklats. Mot den bakgrunden har jag nu arbetat om manualen i grunden, så att den bättre ska spegla hur jag och andra kliniker faktiskt arbetar idag.
I den första versionen skrev jag min spaning att vi framöver skulle tala mindre om olika terapiskolor och mer om vad som faktiskt hjälper patienten. Tio år senare är vi mitt i diskussionen om processbaserad terapi, där fokus ligger på förändringsprocesser snarare än på etiketter. Den här manualen är påverkad av den utvecklingen.
I manualen har jag samlat både mina egna kliniska erfarenheter och den kunskap jag tillägnat mig under åren, färgad av möten med kollegor runt om i landet och av det forskningsläge som finns idag. Manualen är skriven av en kliniker, för kliniker. Den är skriven till dig.
Vem är du?
Mitt mål med manualen är att nå dig som arbetar kliniskt i primärvården med psykisk ohälsa. Jag är själv psykolog med grundläggande utbildning i KBT, och mycket av innehållet tar sin utgångspunkt i KBT och ACT.
Samtidigt är ambitionen att manualen ska vara begriplig och användbar även för dig som har en annan grundinriktning. Fokus ligger därför på processer, funktionella analyser och praktiska arbetssätt i vardagen, mer än på teoretisk lojalitet till en viss skola.
Jag är medveten om att det finns både forskning och lång klinisk erfarenhet som visar att flera olika terapiformer kan ge goda resultat. Den processbaserade utvecklingen går i riktning mot att vi pratar mer om behandling som fungerar, och mindre om vad vi kallar metoden. Basen i manualen är fortfarande KBT, beteendeanalys och närliggande metoder som ACT, FACT, DBT och MI, men målet är att du ska kunna använda tankesätten oavsett om du identifierar dig som ”KBT:are” eller inte.
Varför inte en bok?
Under arbetet med manualen har jag ibland tänkt att den kanske borde ges ut som en bok. Det finns flera skäl till att jag inte valt den vägen.
För det första kan en bok lätt ge en illusion av att något är färdigt. Det stämmer inte här. Min avsikt är inte att manualen någon gång ska bli ”klar”, utan att den ska kunna utvecklas i samma takt som våra arbetssätt och forskningsläget förändras. Den här manualen är tänkt att vara ett levande dokument.
För det andra vill jag att manualen ska vara början på en dialog. De understrykningar, frågetecken och marginalanteckningar som du brukar göra i din litteratur, dem vill jag egentligen gärna ta del av. Tanken är att manualen ska kunna förbättras med hjälp av dina erfarenheter och reflektioner.
Vi behöver hjälpas åt!
Min övertygelse är att det runt om i landet redan nu finns en stor mängd kompetenta kliniker som genomför mycket verksamma behandlingar i primärvården.
På en vårdcentral i Linköping kanske det sitter en psykolog som är särskilt skicklig på att behandla depression, i Falun arbetar en steg 1-utbildad kurator som är proffs på att hjälpa patienter med oro, och i Uppsala finns en psykoterapeut som behandlar även de mest seglivade ångestsymtomen.
Att hitta verksamma sätt att motverka psykisk ohälsa i samhället är en av vår tids stora utmaningar. Samtidigt tror jag inte att vi behöver leta särskilt långt bort för att hitta lösningar. Mycket av det vi behöver finns redan i det arbete som du och andra kliniker gör varje dag i primärvården.
Min förhoppning är att den här manualen kan vara ett stöd i ditt dagliga arbete, och samtidigt inspirera dig att dela med dig av de arbetssätt som du vet fungerar. På så sätt kan vi tillsammans fortsätta utvecklas i takt med både praktiken och forskningen.