Status-que prat
Status quo-prat, ibland kallat vidmakthållandeprat, är ett begrepp inom motiverande samtal (MI). Det handlar om sådant klienten säger som talar emot förändring eller för att behålla nuläget. Det är vanligt och förväntat när någon känner ambivalens, alltså tvekan inför att ändra något.
Vad status quo-prat är
Status quo-prat är motsatsen till förändringsprat. Det dyker ofta upp när en person väger för- och nackdelar och en del av motivationen vill stanna kvar i det som är bekant.
Du kan tänka: klienten prövar sina argument högt. Det betyder inte att förändring är omöjlig, utan att personen ännu inte har landat.
Hur du känner igen status quo-prat
Status quo-prat hörs ofta som försvar av det nuvarande beteendet, eller som uttryck för ovilja eller upplevd oförmåga att ändra sig. Det kan sorteras på samma sätt som förändringsprat (DARN/CAT), men “åt andra hållet”.
- Önskan att inte ändra:
“Jag vill inte sluta röka.”
“Jag gillar att dricka.” - Upplevd oförmåga:
“Jag kan inte träna.”
“Jag klarar inte av att säga nej.” - Skäl mot förändring:
“Varför ska jag sluta, det lugnar mina nerver.”
“Det är enda sättet jag kan koppla av på.” - Behov av att ha det som det är:
“Jag behöver inte ändra på något.”
“Jag behöver mina mediciner för att funka.” - Åtagande att fortsätta som vanligt:
“Jag kommer inte att gå dit.”
“Jag tänker fortsätta festa.”
Vad du gör när du hör status quo-prat
Det viktigaste är att inte börja argumentera emot. Om vi försöker övertala, korrigera eller “vinna” diskussionen, väcks ofta rättningsreflexen. Då ökar risken att klienten försvarar sin ståndpunkt ännu mer, och motståndet växer.
I MI försöker vi i stället “rulla med motståndet”. Det betyder att vi möter det som sägs med acceptans och nyfikenhet, inte med konfrontation. Ett tryggt sätt att göra det är att använda reflektioner, alltså att spegla tillbaka det klienten säger.
Fyra sätt att bemöta status quo-prat
1. Raka reflektioner
Du speglar det klienten sa, utan tolkning eller värdering. Det visar att du lyssnar och tar klientens upplevelse på allvar. Ofta minskar försvar och samtalet blir mer öppet.
Exempel (ångest och undvikande):
Klient: ”Jag ställer in saker hela tiden. Bara tanken på att träffa folk gör mig spänd.”
Du: ”Det blir så jobbigt att du ofta undviker att träffa folk.”
Exempel (nedstämdhet):
Klient: ”Jag orkar ingenting längre. Allt känns tungt, även små saker.”
Du: ”Du känner dig väldigt trött och det mesta känns tungt just nu.”
Exempel (sömn):
Klient: ”Jag kan inte somna om jag inte kollar mobilen. Annars bara snurrar tankarna.”
Du: ”När du inte kollar mobilen drar tankarna i väg och då blir det svårt att somna.”
2. Förstärkta reflektioner
Du speglar tillbaka, men förstärker lite. Målet är att klienten själv ska vilja nyansera och ibland börja uttrycka förändringsprat. Här behövs fingertoppskänsla så att det inte låter som sarkasm.
Exempel (stress och krav):
Klient: ”Om jag inte gör allt själv blir det kaos. Ingen annan gör det ordentligt.”
Du: ”Så om du släpper taget minsta lilla så kommer allt att falla ihop.”
Trolig reaktion: ”Nej, inte allt, men det blir mycket sämre…”
Exempel (social ångest):
Klient: ”Om jag säger något fel på mötet kommer alla tycka att jag är dum.”
Du: ”Så ett enda fel skulle göra att du tappar allt förtroende hos alla.”
Trolig reaktion: ”Nej, kanske inte alla, men jag skäms jättemycket…”
Exempel (nedstämdhet och hopplöshet):
Klient: ”Det spelar ingen roll vad jag gör, inget blir bättre.”
Du: ”Det finns alltså ingenting alls som kan förändras eller hjälpa.”
Trolig reaktion: ”Jo, kanske, men det känns bara så just nu…”
3. Dubbelsidiga reflektioner
Det här är särskilt effektivt vid ambivalens. Du speglar både argumenten mot förändring och det förändringsprat klienten redan har uttryckt. Använd gärna ordet “och” i stället för “men”, och avsluta helst med förändringspratet.
Exempel (panikångest och trygghetsbeteenden):
”Du vill gärna undvika platser där du tidigare fått panik, eftersom du vill känna dig säker, och du saknar samtidigt friheten att kunna gå dit du vill utan att planera allt i förväg.”
Exempel (alkohol som stresshantering):
”Du märker att alkohol hjälper dig att varva ner för stunden, och du är samtidigt orolig för att det börjar påverka sömn, humör och relationer.”
Exempel (depression och aktivitet):
”En del av dig vill stanna hemma eftersom du känner dig tom och trött, och du längtar samtidigt efter att få tillbaka lite energi och känna att dagarna betyder något.”
4. Betona autonomi
Om status quo-pratet handlar om att klienten känner sig pressad, kan det hjälpa att tydligt påminna om att valet är klientens. Det minskar ofta motstånd.
Exempel (läkemedel):
Klient: ”Ni vill bara att jag ska ta medicin, men jag tänker inte.”
Du: ”Det är du som avgör. Du kan välja att ta det, välja att avstå, eller fundera vidare i din takt.”
Exempel (terapi och press):
Klient: ”Jag är här för att min partner tjatade. Jag vill egentligen inte prata.”
Du: ”Det är helt upp till dig hur mycket du vill säga. Vi kan ta det lugnt och du bestämmer vad vi ska prata om.”
Exempel (livsstilsförändring vid stress):
Klient: ”Alla säger att jag måste ändra mitt liv, men jag orkar inte fler krav.”
Du: ”Jag hör att du är trött på krav. Det är du som bestämmer om du vill göra någon förändring, och i så fall vad som skulle vara rimligt.”
Hur du kan tänka i stunden
När du hör status quo-prat kan du använda tre steg:
- Stanna upp: Gå inte in i argumentation.
- Acceptera: Se det som en naturlig del av ambivalens.
- Reflektera: Spegla tillbaka, gärna så att klienten också hör sitt förändringsprat.
Målet är att klienten ska få utforska sin ambivalens och själv röra sig mot förändring, i stället för att vi försöker knuffa personen dit.
Stödfrågor att ha med dig
- Vad i det klienten säger är viktigt för personen just nu?
- Vilken del är status quo-prat, och vilken del kan vara ett frö till förändringsprat?
- Kan jag spegla detta enkelt först, innan jag försöker gå vidare?
- Har klienten uttryckt något förändringsprat tidigare som jag kan knyta an till med en dubbelsidig reflektion?
- Behöver jag betona autonomi här för att minska press och låsning?
Status quo-prat
När en patient börjar tala om varför en förändring är viktig kommer ofta något annat strax efter.
Jag vet att jag borde röra på mig mer, men jag är helt slut när jag kommer hem.
Jag vill dricka mindre, men det är det enda som hjälper mig att koppla av.
Jag skulle vilja börja träffa människor igen, men jag orkar inte förklara hur jag mår.
Patienten säger något som talar för förändring och något som talar för att fortsätta som tidigare.
Det är lätt att höra den andra delen som ett hinder som vi behöver ta oss förbi. Vi kanske börjar förklara, uppmuntra eller föreslå lösningar.
Men det patienten säger är ofta inte ett tecken på att hen saknar motivation. Det nuvarande beteendet kan ge något viktigt på kort sikt eller skydda patienten från något svårt.
Inom Motiverande samtal brukar sådant språk kallas status quo-prat. Det är ett tekniskt begrepp för sådant patienten säger som talar för att låta situationen förbli ungefär som den är eller mot att göra den förändring vi talar om.
När jag träffar patienter brukar jag tänka att status quo-pratet påminner både patienten och mig om vad det nuvarande sättet att hantera situationen ger – och vad en förändring riskerar att kosta.
Förändring innebär ofta att något behöver lämnas
Det är lätt att tänka att en förändring bara handlar om att vinna något.
Patienten kan få bättre sömn, mer energi, mindre ångest eller närmare relationer. Men förändring innebär ofta också att hen behöver avstå från något som hjälper på kort sikt.
Alkoholen kanske ger en paus från stressen.
Undvikandet kanske minskar ångesten i stunden.
Överarbetet kanske ger en känsla av kontroll eller minskar risken att bli kritiserad.
Att stanna hemma kanske skyddar patienten från att behöva visa hur dåligt hen mår.
När patienten talar för att fortsätta som tidigare beskriver hen ofta den funktion som beteendet fyller.
Jag vet att jag sover sämre av att dricka, men utan alkoholen kommer jag inte ned i varv.
Jag vet att jag behöver sätta gränser, men då kommer allt att falla på mina kollegor.
Jag förstår att undvikandet håller ångesten vid liv, men jag vet inte hur jag skulle stå ut om jag slutade.
Det är inte nödvändigtvis bortförklaringar. Patienten beskriver varför det fortfarande känns begripligt att fortsätta som tidigare.
Status quo-prat är inte samma sak som motstånd
När en patient säger:
Det där kommer aldrig att fungera för mig.
är det lätt att tänka att patienten är negativ, motsträvig eller ovillig.
Men status quo-prat behöver inte säga något om patientens personlighet eller vilja att samarbeta. Det kan vara ett uttryck för att förändringen känns för svår, riskfylld eller dåligt anpassad till patientens situation.
Det kan också vara ett svar på hur vi själva för samtalet.
Om vi blir mycket ivriga att övertyga patienten om att förändringen är möjlig kan patienten börja förklara allt tydligare varför den inte är det.
Patienten säger:
Jag vet inte om jag är redo att börja träna.
Vi svarar:
Men du skulle ju må mycket bättre av det.
Patienten säger:
Fast jag är helt slut efter jobbet.
Vi fortsätter:
Det behöver inte vara så mycket. Tio minuter räcker.
Patienten svarar:
Jag har försökt förut. Det fungerar aldrig.
Plötsligt sitter vi på varsin sida och försvarar olika positioner. Det är sällan där samtalet börjar röra sig framåt.
När vi blir förändringens försvarsadvokat
Som behandlare ser vi ofta ganska tydligt vad patienten skulle vinna på att göra annorlunda.
Vi ser hur undvikandet begränsar livet, hur alkoholen påverkar sömnen eller hur patientens sätt att arbeta bidrar till stressen. Det är därför naturligt att vilja hjälpa patienten att förstå det vi ser.
Problemet uppstår när vi börjar lägga fram alla argument själva.
Du behöver prioritera din hälsa.
Det kommer aldrig att bli bättre om du fortsätter undvika.
Du måste sätta tydligare gränser.
Du vet ju att alkoholen gör sömnen sämre.
Ju mer vi tar rollen som förändringens försvarsadvokat, desto större är risken att patienten blir försvarsadvokat för sitt nuvarande liv.
Patienten börjar formulera skälen för att inte förändra sig:
Jag kan inte prioritera bort arbetet.
Ni förstår inte hur stark ångesten blir.
Jag har inga andra sätt att koppla av.
Det är lätt för er att säga.
Det betyder inte att patienten har blivit mindre motiverad. Samtalet har gjort det nödvändigt för hen att försvara den sida som vi inte lämnar plats åt.
När jag handleder kollegor brukar jag därför säga att vi behöver lyssna på vem som argumenterar för vad. Om vi själva står för nästan alla argument för förändring är det inte så konstigt om patienten börjar formulera argumenten emot.
Förändringsprat och status quo-prat kan finnas samtidigt
En patient säger:
Jag vill verkligen kunna gå tillbaka till arbetet, men jag är rädd att jag blir sjuk igen.
Här finns en önskan om förändring och samtidigt ett starkt skäl att vara försiktig.
En annan patient säger:
Jag behöver minska drickandet, men jag är inte beredd att sluta helt.
Här finns ett behov av förändring och samtidigt en tydlig gräns för vad patienten just nu kan tänka sig.
Detta är ambivalens. Patienten ser både vinster och kostnader med förändringen.
Vi behöver inte avgöra vilken sida som är den riktiga. Båda delarna kan vara sanna.
Vi kan svara med en dubbelsidig reflektion:
Du vill kunna komma tillbaka till arbetet, och samtidigt är du rädd för att hamna i samma situation igen.
eller:
Du ser att drickandet behöver förändras, men tanken på att sluta helt känns inte möjlig för dig just nu.
När båda sidor får plats minskar behovet av att försvara den ena.
Hinder är inte alltid status quo-prat
Det är viktigt att inte kalla allt som gör förändringen svår för status quo-prat.
Patienten kanske säger:
Jag vill börja promenera, men jag har så ont i knät att jag knappt tar mig nedför trappan.
Det kan vara ett faktiskt hinder som behöver tas på allvar.
En annan patient säger:
Jag vill gärna gå i gruppen, men den börjar innan jag kan hämta barnen.
Det är ett praktiskt problem, inte nödvändigtvis ett argument för att fortsätta som tidigare.
Låg tilltro är inte heller alltid status quo-prat.
Jag vill göra förändringen, men jag tror inte att jag klarar det.
Här talar patienten fortfarande för förändring men tvivlar på sin förmåga.
Kategorierna ska hjälpa oss att lyssna, inte göra oss snabba att sortera patientens ord.
Den viktiga frågan är ofta:
Talar patienten om vad som talar för att fortsätta som tidigare, eller beskriver hen vad som gör förändringen svår?
I verkliga samtal kan båda delarna finnas samtidigt.
Hur svarar vi på status quo-prat?
När patienten talar för att fortsätta som tidigare behöver vi sällan rätta, övertyga eller snabbt komma med en motfråga.
Vi kan börja med att visa att vi hör den funktion eller kostnad som patienten beskriver.
Patienten säger:
Jag vet att jag dricker för mycket, men det är den enda stunden på dagen då jag kan slappna av.
Vi kan svara:
Alkoholen har blivit ett av få sätt för dig att få en paus.
Patienten säger:
Jag borde börja säga nej på jobbet, men då sviker jag alla andra.
Vi kan svara:
Att sätta en gräns känns för dig som att lämna andra i sticket.
Patienten säger:
Jag vet att jag behöver träffa människor, men jag orkar inte låtsas att allt är bra.
Vi kan svara:
Att träffa andra innebär också risken att behöva visa hur du faktiskt mår.
En sådan reflektion betyder inte att vi håller med om att patienten ska fortsätta som tidigare.
Vi visar att beteendet har en begriplig funktion. När patientens perspektiv har fått plats blir det ofta lättare att undersöka både vad beteendet ger och vad det kostar.
Förstå utan att göra låsningen starkare
Det finns en skillnad mellan att förstå status quo-prat och att lägga mer kraft bakom det.
Patienten säger:
Jag klarar inte att åka buss. Det kommer aldrig att gå.
Vi kan svara:
Just nu känns tanken på bussen helt övermäktig.
Det fångar patientens upplevelse utan att slå fast att förändringen är omöjlig.
Om vi istället säger:
Nej, det låter verkligen som att du aldrig kommer att kunna åka buss.
har vi gjort uttalandet mer absolut än det behöver vara.
Vi kan reflektera upplevelsen utan att förstärka dess slutgiltighet:
En del av dig har svårt att se hur det här skulle kunna fungera.
Utifrån det du har varit med om känns det svårt att tro att nästa försök blir annorlunda.
Just nu ser du fler problem än möjligheter med förändringen.
Vi ska inte vrida patientens ord i positiv riktning. Men vi behöver inte heller cementera en tillfällig känsla som en slutgiltig sanning.
Stanna kvar utan att fastna
När vi börjar bekräfta status quo-prat kan vi bli rädda för att samtalet aldrig ska komma vidare.
Men att förstå varför patienten fortsätter som tidigare är inte samma sak som att fastna där.
Vi kan först reflektera:
Undvikandet hjälper dig att få ned ångesten i stunden.
När patientens perspektiv har fått plats kan vi undersöka helheten:
Samtidigt har du berättat att livet har blivit allt mindre. Hur ser du själv på de två sidorna?
Eller sammanfatta:
Å ena sidan skyddar du dig från stark ångest genom att stanna hemma. Å andra sidan har det gjort att du nästan helt har tappat kontakten med andra människor.
När jag själv träffar patienter försöker jag ofta tänka att jag inte behöver flytta dem från status quo-prat till förändringsprat så snabbt som möjligt. Jag behöver hjälpa dem att sätta ord på båda delarna och själva undersöka vad de betyder.
När status quo-pratet ökar
Ibland märker vi att patienten börjar tala allt mer för att inte förändra sig.
Det kan vara ett tecken på att vi har gått för snabbt fram, blivit för styrande eller börjat argumentera.
Patienten kanske först säger:
Jag är osäker på om jag vill minska arbetstiden.
Efter en stund säger hen:
Det går absolut inte. Jag tänker inte ens försöka.
Då kan det vara klokt att stanna upp och fundera över vad som har hänt i samtalet.
Vi kan säga:
Jag märker att jag kanske har gått snabbare fram än du är redo för.
eller:
Jag tror att jag började argumentera för en lösning som du själv inte hade valt.
Det kan kännas ovant att säga så, men det kan ofta göra samtalet mindre låst.
Ökande status quo-prat berättar alltså inte bara något om patientens inställning. Det kan också ge oss återkoppling på vårt eget sätt att föra samtalet.
Var tydlig utan att ta över patientens val
Att lyssna på status quo-prat betyder inte att vi behöver bli passiva eller undvika vår professionella bedömning.
Vi kan ge relevant information, beskriva risker, rekommendera en förändring och erbjuda hjälp. Men vi kan inte göra patientens val åt hen.
Min bedömning är att alkoholen bidrar tydligt till dina sömnproblem. Samtidigt är det du som avgör vad du vill göra med den informationen.
Jag rekommenderar att vi börjar arbeta med undvikandet, men vi behöver hitta ett sätt som du är beredd att prova.
Vi kan alltså vara tydliga med vår bedömning utan att ta över patientens beslut.
Ett kliniskt exempel
En patient söker för sömnsvårigheter och hög alkoholkonsumtion.
Patienten säger:
Jag vet att jag dricker för mycket. Men det är också den enda tiden på dygnet då jag inte tänker på jobbet.
Behandlaren svarar:
Fast alkoholen är ju en stor del av varför du sover dåligt.
Det är sakligt korrekt. Men patienten svarar:
Jag har provat att sluta. Då ligger jag bara vaken och tänker ännu mer.
Behandlaren fortsätter:
Det finns andra sätt att varva ned. Du skulle kunna träna eller göra avslappningsövningar.
Patienten säger:
Jag hinner inte träna, och avslappning fungerar inte på mig.
Samtalet har blivit en dragkamp. Behandlaren argumenterar för förändring och patienten förklarar varför den inte går.
Vi kan istället börja från patientens perspektiv:
Alkoholen har blivit ditt sätt att få tyst på arbetstankarna för en stund. Att minska drickandet innebär därför också att du riskerar att bli lämnad ensam med allt som snurrar.
Patienten kanske svarar:
Ja, precis. Jag vet att det inte är bra, men jag vet inte vad jag annars ska göra.
Nu behöver patienten inte längre övertyga oss om att alkoholen fyller en funktion.
Vi kan svara:
Du ser problemen med drickandet, och samtidigt saknar du ett annat sätt att få den där pausen.
Härifrån kan samtalet senare öppna sig mot vad patienten skulle vilja förändra och vad som skulle behövas för att det skulle vara möjligt.
Vanliga misstag
Att höra status quo-prat som bristande motivation
Patienten kan vilja förändras och samtidigt se starka skäl att fortsätta som tidigare.
Att börja argumentera för förändring
När vi står för alla argument för förändring ökar risken att patienten börjar formulera argumenten emot.
Att försöka slå hål på patientens skäl
Status quo-pratet beskriver ofta en verklig funktion, kostnad eller rädsla som behöver förstås.
Att kalla alla svårigheter för status quo-prat
Praktiska problem, faktiska begränsningar och låg tilltro behöver inte betyda att patienten talar för att fortsätta som tidigare.
Att göra låsningen starkare
Reflektera patientens upplevelse utan att göra ett tillfälligt eller kategoriskt uttalande mer absolut.
Att gå för snabbt tillbaka till förändringsprat
Patienten behöver ofta först få uppleva att även skälen att inte förändras har fått plats.
Praktisk övning
Lyssna i nästa samtal efter ett tillfälle då patienten talar för att fortsätta som tidigare eller mot den förändring ni diskuterar.
Stanna upp innan du svarar.
Fundera på:
- Vilken funktion fyller det nuvarande beteendet?
- Vad riskerar patienten att förlora om något förändras?
- Beskriver patienten status quo-prat, ett faktiskt hinder eller låg tilltro?
- Får du en impuls att argumentera, korrigera eller snabbt lösa problemet?
Prova att svara med en reflektion som visar att du förstår patientens perspektiv utan att göra uttalandet mer absolut.
Efter samtalet kan du fundera över om patienten behövde fortsätta försvara status quo eller om det blev möjligt att tala friare om båda sidor.
Kom ihåg
- Status quo-prat talar för att fortsätta som tidigare och beskriver ofta vad det nuvarande beteendet ger eller vad en förändring riskerar att kosta.
- Det är inte samma sak som motstånd, ovilja eller bristande motivation.
- Förändringsprat och status quo-prat kan finnas samtidigt.
- När vi argumenterar för förändring ökar ofta patientens behov av att argumentera för status quo.
- Lyssna på patientens perspektiv utan att göra låsningen starkare.
- Ökande status quo-prat kan vara återkoppling på att vi har gått för snabbt eller blivit för styrande.
- Vi kan vara tydliga med vår professionella bedömning utan att ta över patientens val.