Innovationens egenskaper

Hur gör vi när vi vill införa ett evidensbaserat behandlingssätt i primärvården? Här är några tankar hämtade från Everett Rogers forskning om innovationens egenskaper.

Ofta räcker det inte att en metod har stöd i forskning eller finns med i riktlinjer. För att den ska börja användas i vardagen behöver den också fungera i den verksamhet vi faktiskt arbetar i, med tidspress, köer, prioriteringar och många olika professioner.

För att förstå varför kan vi titta på vad som brukar avgöra om nya arbetssätt får fäste. Här kan vi tänka på en behandlingsmetod som något nytt som ska tas i bruk och fungera i praktiken.

Rogers beskriver fem egenskaper som ofta påverkar om ett nytt arbetssätt får genomslag:

• Relativ fördel
• Enkelhet
• Kompatibilitet
• Prövbarhet
• Observerbarhet

De här fem punkterna hjälper oss att se vad som behöver vara på plats när vi vill att psykologisk behandling och andra psykosociala insatser ska bli en naturlig del av primärvårdens arbete. Här kan vi kalla målgruppen behandlare, det vill säga psykologer, kuratorer och andra som arbetar med behandling i primärvården.

Relativ fördel

Metoden behöver upplevas som bättre än alternativet i praktiken. I vardagen blir alternativet ofta läkemedel, egenvårdsråd, uppföljning över tid eller att patienten blir kvar i ett vänteläge.

Det räcker alltså inte att en metod är “rekommenderad”. För att få större genomslag behöver den ge tydliga fördelar. Behandlingseffekt är en del av det, men även kostnadseffektivitet och inte minst tillgänglighet.

I primärvården är efterfrågan ofta större än kapaciteten. Även när en vårdcentral har behandlare på plats räcker det inte alltid för att möta behovet. Då uppstår väntetider. Under tiden fortsätter patienterna att ta tid och energi från andra yrkesgrupper på vårdcentralen. Risken är att behandlingsinsatsen knappt blir märkbar i kontrast till alla patienter som inte får hjälp.

Det här kan också skapa frustration i teamet, särskilt om intern hänvisning eller remiss upplevs som meningslös när köerna är långa. Om vi vill att psykosociala insatser ska få genomslag behöver vi därför tänka lika mycket på tillgänglighet som på innehåll. Annars blir metoden svår att välja, även om den fungerar bra när den väl blir av.

Enkelhet

Behandlingen behöver vara enkel att börja använda. Det ska vara tydligt vad man gör, hur man kommer igång och hur mycket tid det kräver. Om metoden upplevs som krånglig, eller om den kräver stora omställningar, blir den svår att få in i en redan pressad vardag.

Enkelhet handlar också om att behandlaren ska känna sig trygg i upplägget. Vad är kärnan? Vad kan anpassas utan att det tappar effekt? Vad är en rimlig nivå för att starta?

Kompatibilitet

Metoden behöver passa in i hur verksamheten fungerar. Primärvården bygger ofta på korta kontakter, många parallella uppdrag och samarbete mellan professioner. Om ett behandlingsupplägg kräver arbetssätt som krockar med mottagningens flöden, bokningssystem eller prioriteringslogik är det svårt att hålla fast vid det över tid.

Det betyder inte att allt måste se likadant ut överallt. Men det betyder att vi ibland behöver göra genomtänkta anpassningar så att metoden fungerar i mottagningens arbetssätt, utan att kärnan går förlorad. Det är ofta där det avgörs.

Prövbarhet

Det behöver gå att testa metoden i liten skala. Om vi kan prova utan att “låsa fast” oss blir tröskeln lägre. Då kan man börja med ett avgränsat patientflöde, en kortare variant av upplägget eller en pilot under en begränsad period.

Det minskar risken och gör det lättare att komma igång. Det gör också att teamet snabbare kan upptäcka vad som behöver justeras för att fungera lokalt.

Observerbarhet

Det behöver gå att se effekter av det vi gör. Det handlar inte bara om symtomförändring hos patienten, även om det är viktigt. Det handlar också om sådant som märks i vardagsarbetet:

• Blir det lättare att fatta beslut om nästa steg?
• Minskar antalet återbesök som annars blir “avstämningar utan plan”?
• Blir samarbetet med andra professioner tydligare?
• Förbättras flöden och prioriteringar?

När förbättringar blir synliga ökar chansen att arbetssättet sprids och blir kvar.

Mål med behandlingen

En annan viktig fråga är vilket mål vi har med behandlingen. I primärvården behöver vi ofta balansera flera mål samtidigt. Vi kan minska symtom och samtidigt stärka funktionsnivå och livskvalitet. Men det hjälper att veta vad vi vill prioritera i olika situationer.

Det påverkar många beslut i vardagen. Vilka patienter ska vi prioritera? Vilket upplägg är rimligt? När är det dags att avsluta? När är arbetet “färdigt”? Det är frågor som behöver få tydliga och gemensamma svar i teamet, även om svaren ibland behöver vara pragmatiska.

Utvärdering

Slutligen behöver vi utvärdera vad vi faktiskt gör och vilken effekt det får. Annars är det svårt att veta vad som fungerar, för vilka patienter och under vilka förutsättningar.

Utvärdering handlar inte bara om patientutfall. Det handlar också om hur insatsen påverkar behandlaren, samarbetet med övrig personal och vårdcentralens totala arbetssituation. I längden påverkar det också hur primärvården kan ta sin roll i folkhälsoarbetet. När vi följer upp på ett enkelt och systematiskt sätt blir det lättare att förbättra, motivera och sprida det som fungerar.