Status-que prat

Status quo-prat, ibland kallat vidmakthållandeprat, är ett begrepp inom motiverande samtal (MI). Det handlar om sådant klienten säger som talar emot förändring eller för att behålla nuläget. Det är vanligt och förväntat när någon känner ambivalens, alltså tvekan inför att ändra något.

Vad status quo-prat är

Status quo-prat är motsatsen till förändringsprat. Det dyker ofta upp när en person väger för- och nackdelar och en del av motivationen vill stanna kvar i det som är bekant.

Du kan tänka: klienten prövar sina argument högt. Det betyder inte att förändring är omöjlig, utan att personen ännu inte har landat.

Hur du känner igen status quo-prat

Status quo-prat hörs ofta som försvar av det nuvarande beteendet, eller som uttryck för ovilja eller upplevd oförmåga att ändra sig. Det kan sorteras på samma sätt som förändringsprat (DARN/CAT), men “åt andra hållet”.

• Önskan att inte ändra:
  “Jag vill inte sluta röka.”
  “Jag gillar att dricka.”
• Upplevd oförmåga:
  “Jag kan inte träna.”
  “Jag klarar inte av att säga nej.”
• Skäl mot förändring:
  “Varför ska jag sluta, det lugnar mina nerver.”
  “Det är enda sättet jag kan koppla av på.”
• Behov av att ha det som det är:
  “Jag behöver inte ändra på något.”
  “Jag behöver mina mediciner för att funka.”
• Åtagande att fortsätta som vanligt:
  “Jag kommer inte att gå dit.”
  “Jag tänker fortsätta festa.”

Vad du gör när du hör status quo-prat

Det viktigaste är att inte börja argumentera emot. Om vi försöker övertala, korrigera eller “vinna” diskussionen, väcks ofta rättningsreflexen. Då ökar risken att klienten försvarar sin ståndpunkt ännu mer, och motståndet växer.

I MI försöker vi i stället “rulla med motståndet”. Det betyder att vi möter det som sägs med acceptans och nyfikenhet, inte med konfrontation. Ett tryggt sätt att göra det är att använda reflektioner, alltså att spegla tillbaka det klienten säger.

Fyra sätt att bemöta status quo-prat

1. Raka reflektioner

Du speglar det klienten sa, utan tolkning eller värdering. Det visar att du lyssnar och tar klientens upplevelse på allvar. Ofta minskar försvar och samtalet blir mer öppet.

Exempel (ångest och undvikande):
Klient: ”Jag ställer in saker hela tiden. Bara tanken på att träffa folk gör mig spänd.”
Du: ”Det blir så jobbigt att du ofta undviker att träffa folk.”

Exempel (nedstämdhet):
Klient: ”Jag orkar ingenting längre. Allt känns tungt, även små saker.”
Du: ”Du känner dig väldigt trött och det mesta känns tungt just nu.”

Exempel (sömn):
Klient: ”Jag kan inte somna om jag inte kollar mobilen. Annars bara snurrar tankarna.”
Du: ”När du inte kollar mobilen drar tankarna i väg och då blir det svårt att somna.”

2. Förstärkta reflektioner

Du speglar tillbaka, men förstärker lite. Målet är att klienten själv ska vilja nyansera och ibland börja uttrycka förändringsprat. Här behövs fingertoppskänsla så att det inte låter som sarkasm.

Exempel (stress och krav):
Klient: ”Om jag inte gör allt själv blir det kaos. Ingen annan gör det ordentligt.”
Du: ”Så om du släpper taget minsta lilla så kommer allt att falla ihop.”

Trolig reaktion: ”Nej, inte allt, men det blir mycket sämre…”

Exempel (social ångest):
Klient: ”Om jag säger något fel på mötet kommer alla tycka att jag är dum.”
Du: ”Så ett enda fel skulle göra att du tappar allt förtroende hos alla.”

Trolig reaktion: ”Nej, kanske inte alla, men jag skäms jättemycket…”

Exempel (nedstämdhet och hopplöshet):
Klient: ”Det spelar ingen roll vad jag gör, inget blir bättre.”
Du: ”Det finns alltså ingenting alls som kan förändras eller hjälpa.”

Trolig reaktion: ”Jo, kanske, men det känns bara så just nu…”

3. Dubbelsidiga reflektioner

Det här är särskilt effektivt vid ambivalens. Du speglar både argumenten mot förändring och det förändringsprat klienten redan har uttryckt. Använd gärna ordet “och” i stället för “men”, och avsluta helst med förändringspratet.

Exempel (panikångest och trygghetsbeteenden):
”Du vill gärna undvika platser där du tidigare fått panik, eftersom du vill känna dig säker, och du saknar samtidigt friheten att kunna gå dit du vill utan att planera allt i förväg.”

Exempel (alkohol som stresshantering):
”Du märker att alkohol hjälper dig att varva ner för stunden, och du är samtidigt orolig för att det börjar påverka sömn, humör och relationer.”

Exempel (depression och aktivitet):
”En del av dig vill stanna hemma eftersom du känner dig tom och trött, och du längtar samtidigt efter att få tillbaka lite energi och känna att dagarna betyder något.”

4. Betona autonomi

Om status quo-pratet handlar om att klienten känner sig pressad, kan det hjälpa att tydligt påminna om att valet är klientens. Det minskar ofta motstånd.

Exempel (läkemedel):
Klient: ”Ni vill bara att jag ska ta medicin, men jag tänker inte.”
Du: ”Det är du som avgör. Du kan välja att ta det, välja att avstå, eller fundera vidare i din takt.”

Exempel (terapi och press):
Klient: ”Jag är här för att min partner tjatade. Jag vill egentligen inte prata.”
Du: ”Det är helt upp till dig hur mycket du vill säga. Vi kan ta det lugnt och du bestämmer vad vi ska prata om.”

Exempel (livsstilsförändring vid stress):
Klient: ”Alla säger att jag måste ändra mitt liv, men jag orkar inte fler krav.”
Du: ”Jag hör att du är trött på krav. Det är du som bestämmer om du vill göra någon förändring, och i så fall vad som skulle vara rimligt.”

Hur du kan tänka i stunden

När du hör status quo-prat kan du använda tre steg:

1. Stanna upp: Gå inte in i argumentation.
2. Acceptera: Se det som en naturlig del av ambivalens.
3. Reflektera: Spegla tillbaka, gärna så att klienten också hör sitt förändringsprat.

Målet är att klienten ska få utforska sin ambivalens och själv röra sig mot förändring, i stället för att vi försöker knuffa personen dit.

Stödfrågor att ha med dig

• Vad i det klienten säger är viktigt för personen just nu?
• Vilken del är status quo-prat, och vilken del kan vara ett frö till förändringsprat?
• Kan jag spegla detta enkelt först, innan jag försöker gå vidare?
• Har klienten uttryckt något förändringsprat tidigare som jag kan knyta an till med en dubbelsidig reflektion?
• Behöver jag betona autonomi här för att minska press och låsning?