5 min läsning

Generalistmottagningar och specialistmottagningar löser olika problem

Många som börjar arbeta i primärvården har specialistvården som sin referens för hur vård ska bedrivas. Det är inte så konstigt. Specialistmottagningar är ofta organiserade kring en viss diagnos, ett organsystem eller en specifik patientgrupp. Därför är det lätt att tänka att vårdcentralen egentligen borde fungera på samma sätt, bara med mindre resurser eller patienter med mindre svår problematik.

Jag tror att det är där många missförstånd börjar.

Vårdcentralen är inte en specialistmottagning.

Den är en generalistmottagning.

Skillnaden handlar inte om att den ena vårdformen är bättre än den andra eller att den ena möter enklare patienter. Skillnaden handlar om att de försöker lösa olika problem.

Och när problemen skiljer sig åt behöver också arbetssätten skilja sig åt.

Två olika problem

Jag tycker att cancer är ett bra exempel.

Om en patient har fått en cancerdiagnos vill vi att personen ska få den bästa behandling som finns. Vi vill att behandlingen ska bygga på den bästa tillgängliga forskningen och att patienten får hela den behandling som förbättrar prognosen.

Det vore såklart orimligt att medvetet ge patienten endast en halv behandling. Om vi vet att en viss behandling ger bättre resultat vill vi naturligtvis ge hela behandlingen.

Specialistmottagningen är organiserad för just det uppdraget.

Den försöker optimera behandlingen för den enskilda patienten.

Men innan cancer kan behandlas måste den upptäckas – och då förändras uppdraget! Det är här primärvården kommer in.

I primärvården möter vi människor som söker för hosta, trötthet, viktnedgång, magbesvär eller ryggsmärta. De allra flesta har inte cancer. Samtidigt finns det några få som faktiskt har det.

Generalistmottagningens uppdrag är därför inte att behandla cancer.

Generalistmottagningens uppdrag är att upptäcka de patienter som behöver komma vidare till specialistvården, samtidigt som vi hjälper alla de andra som söker för liknande symtom.

Nu försöker vi alltså inte längre optimera en enskild behandling utan hur vi kan upptäcka behovet av en viss behandling.

Det är två olika problem.

Och därför behöver verksamheten organiseras på ett helt olika sätt.

Man skulle kunna uttrycka det så här:

Lika dumt som det vore att ge patienter en halv strålbehandling på en specialistmottagning, lika dumt vore det att organisera en generalistmottagning så att vi bara upptäcker vartannat cancerfall i tid.

Specialistmottagningen behöver därför använda sina resurser för att ge varje patient bästa möjliga behandling.

Generalistmottagningen behöver använda sina resurser så att hela befolkningen kan få hjälp, samtidigt som de få patienter som har en allvarlig sjukdom upptäcks i tid.

Båda verksamheterna arbetar evidensbaserat.

Men de försöker optimera olika saker.

Samma princip gäller psykisk ohälsa

Samma princip gäller när vi arbetar med psykisk ohälsa.

På en specialistmottagning möter vi ofta patienter där problemet redan är identifierat. Uppdraget blir då att ge den behandling som ger bäst resultat för just det tillståndet.

På en vårdcentral ser verkligheten ofta annorlunda ut.

Patienten söker kanske för stress. När vi börjar utforska situationen visar det sig att personen också har långvarig smärta, sömnsvårigheter, ekonomiska bekymmer och en konflikt på arbetet. Kanske finns det dessutom en begynnande depression.

Vad är egentligen huvudproblemet?

Det är sällan självklart.

Problemen påverkar varandra och går inte att dela upp i tydliga diagnoser som kan behandlas en i taget.

Precis som i cancerexemplet försöker vi därför lösa ett annat problem.

Vi försöker inte först och främst optimera behandlingen av en enskild diagnos.

Vi försöker förstå helheten, avgöra vad som är viktigast just nu och hjälpa patienten vidare i rätt riktning.

Därför blir den viktigaste frågan sällan:

Vilken diagnos ska jag behandla först?

Den blir istället:

Hur hjälper vi den här personen?

Uppdraget avgör hur vi arbetar

När vi diskuterar evidens, riktlinjer och behandlingsmetoder fastnar vi ofta i frågan om vilken metod som är bäst.

Jag tror att vi behöver börja någon annanstans.

Vi behöver först fråga oss:

Vilket problem försöker verksamheten egentligen lösa?

Först därefter blir det möjligt att avgöra hur verksamheten bör organiseras, vilka arbetssätt som är rimliga och hur resurserna bäst används.

Specialistmottagningen försöker optimera behandlingen för patienter med en redan identifierad sjukdom.

Generalistmottagningen försöker optimera möjligheten att hela befolkningen får rätt hjälp i rätt tid.

Det är därför vårdcentralen inte är en specialistmottagning i mindre skala utan en generalistmottagning!

Och när generalistmottagningar och specialistmottagningar försöker lösa olika problem behöver de också arbeta på olika sätt.