KBT i primärvården
Kunskapsbank—Primärvårdens uppdrag
13 min läsning

Hälso- och sjukvårdslagen

Hälso- och sjukvårdslagen

Hälso- och sjukvårdslagen ger oss ingen manual för varje patientmöte. Men den ger oss en karta över uppdraget. Den beskriver vilka människor vården är till för, vilka behov primärvården ska kunna möta och vilka principer som ska vägleda våra beslut. För att förstå vårt arbete behöver vi därför förstå åtminstone några delar av lagen.

Varför ska vi läsa lagen?

När man är ny i primärvården är det inte alltid lätt att förstå vad uppdraget egentligen handlar om.

Som ny läkare får man ofta en gedigen inskolning av äldre kollegor. Men som psykolog, kurator eller annan medarbetare i det psykosociala teamet är det inte säkert att någon tar en under sina vingar och förklarar hur primärvården är tänkt att fungera.

Jag tror att många känner igen sig i det.

Vi lär oss vårt eget yrke, men inte alltid primärvårdens uppdrag.

Det kan göra att vi börjar med de behandlingar och metoder vi själva behärskar. Först senare upptäcker vi att primärvårdens uppdrag är större än den egna professionens verktyg.

Det korta svaret på vad vi ska göra finns delvis i hälso- och sjukvårdslagen, HSL.

HSL är en ramlag. Den beskriver de övergripande målen, ansvaret och kraven på verksamheten. Den talar inte om exakt hur vi ska agera i varje situation eller vilken behandling varje patient ska få.

Lagen anger riktningen.

Sedan behöver vi använda forskning, klinisk erfarenhet och professionellt omdöme för att avgöra hur uppdraget ska genomföras i praktiken.

Vård på lika villkor och efter behov

En av lagens viktigaste utgångspunkter finns i 3 kap. 1 §.

Hälso- och sjukvårdslagen, 3 kap. 1 §

Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Det betyder inte att alla patienter ska få samma vård eller lika mycket vård.

Två patienter kan ha samma diagnos men helt olika behov. En patient kan behöva en omfattande och långvarig insats. En annan kan behöva ett råd, en kort behandling eller hjälp att komma vidare på egen hand.

Vård på lika villkor handlar alltså inte om att göra likadant för alla. Det handlar om att människors behov ska vara vägledande och att ovidkommande faktorer inte ska avgöra vilken vård de får.

För oss i primärvården innebär det att prioriteringar är en del av uppdraget. Vi behöver försöka förstå vem som behöver hjälp först, hur stora behoven är och vilken insats som är rimlig.

Det knyter direkt an till det populationsbaserade perspektivet. Våra beslut påverkar både patienten framför oss och vilka möjligheter vi har att hjälpa nästa patient.

Primärvård utan avgränsning

I 2 kap. 6 § definieras vad som menas med primärvård.

Hälso- och sjukvårdslagen, 2 kap. 6 §

Med primärvård avses i denna lag hälso- och sjukvårdsverksamhet där öppen vård ges utan avgränsning när det gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper.

Det här är en avgörande skillnad mellan primärvården och många specialistverksamheter.

En specialistmottagning har vanligtvis ett avgränsat uppdrag. Den tar emot patienter med vissa sjukdomar, diagnoser eller behandlingsbehov.

Primärvården möter ofta patienten innan problemet är färdigsorterat.

Patienten behöver inte själv veta vad besvären beror på, vilken diagnos hen har eller vilken profession som kan vara till störst hjälp. Primärvården behöver kunna ta emot patienten, göra en första bedömning och avgöra vad som är ett rimligt nästa steg.

Det betyder inte att all vård ska ges i primärvården. I samma paragraf avgränsas uppdraget till vård som inte kräver särskilda medicinska eller tekniska resurser eller någon annan särskild kompetens.

Primärvården ska alltså inte göra allt.

Men vi behöver kunna börja.

Primärvårdens grunduppdrag

I 13 a kap. 1 § beskrivs primärvårdens grunduppdrag mer konkret.

Där står bland annat att primärvården ska:

Hälso- och sjukvårdslagen, 13 a kap. 1 §

tillhandahålla de hälso- och sjukvårdstjänster som krävs för att tillgodose vanligt förekommande fysiska och psykiska vårdbehov,

se till att vården är lätt tillgänglig,

och samordna olika insatser för patienten i de fall det är mest ändamålsenligt att samordningen sker inom primärvården.

Paragrafen anger också att primärvården ska erbjuda förebyggande och rehabiliterande insatser samt möjliggöra medverkan i forskning.

Det är värt att stanna upp vid hur brett detta uppdrag är.

Primärvård handlar inte bara om att diagnostisera och behandla sjukdom. Förebyggande arbete, rehabilitering, tillgänglighet och samordning är också delar av uppdraget.

Lagen nämner dessutom fysiska och psykiska vårdbehov tillsammans. Psykisk ohälsa är alltså inte ett sidouppdrag som har lagts till i efterhand. Den är en del av primärvårdens grunduppdrag.

För oss i de psykosociala teamen innebär det att vårt arbete behöver förstås som en del av vårdcentralens samlade ansvar.

Vi bidrar genom bedömning och behandling av psykisk ohälsa. Men vi bidrar också genom förebyggande arbete, rehabilitering, samråd och samordning med andra professioner.

God vård är mer än en behandling

I 5 kap. 1 § beskriver lagen vad som krävs för att vården ska vara god.

Hälso- och sjukvårdslagen, 5 kap. 1 §

Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls.

Lagen säger därefter att vården särskilt ska:

tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet,

bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

och vara lätt tillgänglig.

Det här hjälper oss att se att en behandling inte kan bedömas enbart utifrån om den genomfördes korrekt eller om symtomen minskade.

Vi behöver också fråga oss om patienten kände sig trygg, kunde vara delaktig och förstod planen. Vi behöver uppmärksamma om vården hänger ihop, om någon följer vad som händer och om patienten faktiskt kan ta del av den hjälp vi erbjuder.

En insats kan vara evidensbaserad och väl genomförd, men ändå passa dåligt för patientens behov eller situation.

God vård handlar därför både om vad vi gör och hur vården utformas tillsammans med patienten.

Det är här lagen möter det personcentrerade perspektivet.

Vården ska planeras efter behoven

Hälso- och sjukvårdslagen beskriver inte bara vad som ska hända i det enskilda patientmötet. Den säger också något om hur vården ska planeras.

Hälso- och sjukvårdslagen, 7 kap. 2 §

Regionen ska planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i behovet av vård hos dem som omfattas av regionens ansvar för hälso- och sjukvård.

Samtidigt finns ett krav på att vårdens resurser ska användas effektivt.

Hälso- och sjukvårdslagen, 4 kap. 1 §

Offentligt finansierad hälso- och sjukvårdsverksamhet ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffektivitet.

Det betyder inte att den billigaste insatsen alltid är den rätta.

Kostnadseffektivitet behöver förstås tillsammans med lagens krav på människovärde, vård på lika villkor och företräde efter behov. Resurserna ska användas klokt, men inte på ett sätt som gör att människor med stora behov trängs undan.

För vårdcentralen innebär det att vi behöver förstå hela patientgruppen.

Vilka behov är vanliga? Vilka grupper når vi? Vilka får vänta? Vilka återkommer utan att komma vidare? Finns det människor vars behov vi upptäcker för sent – eller inte alls?

Det räcker alltså inte att varje enskilt patientmöte är bra. Verksamheten behöver också vara organiserad så att den samlade vården möter befolkningens behov.

Det är här lagen möter det populationsbaserade perspektivet.

Vårdval, listning och kontinuitet

I 7 kap. 3 och 3 a §§ beskrivs vårdval och listning inom primärvården.

Lagen anger att patienten ska kunna välja utförare och få tillgång till en fast läkarkontakt. Valet av vårdcentral sker genom att patienten listas hos en utförare.

Hälso- och sjukvårdslagen, 7 kap. 3 a §

Den enskilde får inte vara listad hos mer än en sådan utförare i taget.

Listningen skapar en organisatorisk tillhörighet. Den visar vilken utförare patienten har valt och hos vilken vårdgarantin för kontakt och medicinsk bedömning normalt gäller.

Det betyder däremot inte att patienten är förhindrad att söka annan offentligt finansierad öppen vård. Det innebär inte heller att listningen ensam löser frågan om kontinuitet.

Kontinuitet behöver skapas i det praktiska arbetet.

Patienten behöver veta vem som följer upp, vad nästa steg är och vart hen ska vända sig om planen inte fungerar. När flera professioner är inblandade behöver hjälpen dessutom hänga ihop.

För det psykosociala teamet kan vårdcentralens långsiktiga relation till patienten ge en viktig möjlighet. Vi kan följa utvecklingen över tid, ompröva tidigare bedömningar och samordna vården när patientens behov förändras.

Vårdgarantin gäller bedömning – inte alltid behandling

I 9 kap. 1 § regleras vårdgarantin.

Hälso- och sjukvårdslagen, 9 kap. 1 §

Vårdgarantin ska innehålla en försäkran om att den enskilde inom viss tid får

  1. kontakt med primärvården,
  2. en medicinsk bedömning av läkare eller annan legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal inom primärvården,
  3. besöka den specialiserade vården, och
  4. planerad vård.

De närmare tidsgränserna anges i hälso- och sjukvårdsförordningen.

För primärvården innebär garantin att patienten ska kunna få kontakt med primärvården samma dag som hen söker kontakt. Om vårdgivaren bedömer att en medicinsk bedömning behövs och den inte kan göras vid den första kontakten, ska bedömningen erbjudas inom tre dagar.

Det är viktigt att skilja mellan kontakt, medicinsk bedömning och behandling.

Vårdgarantin innebär inte att en fullständig utredning måste vara klar eller att all behandling måste ha påbörjats inom tre dagar. Den innebär att patienten snabbt ska få kontakt och, när det behövs, en professionell bedömning av sitt vårdbehov.

För de psykosociala teamen innebär det att den första bedömningen är en viktig del av uppdraget.

Patienten behöver inte alltid få hela lösningen direkt. Men patienten behöver bli tagen på allvar, få en första förståelse för situationen och veta vad som ska hända härnäst.

Vad innebär lagen för oss i de psykosociala teamen?

När vi läser de här delarna tillsammans framträder en ganska tydlig bild.

Det psykosociala teamet är inte en fristående specialistmottagning inne på vårdcentralen. Vi är en del av primärvårdens samlade uppdrag.

Det innebär att vi behöver kunna möta vanligt förekommande psykiska vårdbehov, ofta innan hela bilden är tydlig.

Vi behöver arbeta personcentrerat och förstå vad patienten vill ha hjälp med.

Vi behöver bidra till att vården är tillgänglig, trygg och sammanhängande.

Vi behöver kunna samarbeta med andra professioner, arbeta förebyggande och rehabiliterande och hjälpa patienten vidare när annan kompetens behövs.

Samtidigt behöver vi använda våra resurser så att vården finns tillgänglig för hela patientgruppen.

Lagen ger oss därmed inte bara en lista över skyldigheter. Den hjälper oss att förstå varför primärvårdens arbetssätt behöver skilja sig från ett smalare specialistuppdrag.

Lagen anger riktningen

Hälso- och sjukvårdslagen talar inte om exakt hur ett nybesök ska genomföras, hur lång en psykologisk behandling ska vara eller vilken profession som ska göra varje insats.

Det är heller inte lagens uppgift.

Lagen anger målet, ansvaret och de principer som vården ska bygga på.

Sedan behöver vi tillsammans omsätta dem i praktiken.

Vi behöver använda forskning, klinisk erfarenhet och professionellt omdöme. Vi behöver följa vad som händer, lära av våra patienter och förändra våra arbetssätt när de inte fungerar.

Men vi behöver veta vilken riktning vi ska röra oss i.

Det är därför vi behöver läsa lagen.

Läs mer

Fördjupning och referenser